Vi var tre glada och förväntansfulla missionärer som anlände till Bangladesh; Carl-Olov Hultby, riskevangelist i Svenska missionskyrkan, Björn-Åke Hulth, pastor i Donsö missionsförsamling och undertecknad.

Dagen efter att vi landat packade vi om för att ta oss vidare inåt landet. Efter en ca 5 timmars lång resa med bil från Dahka kom vi fram till det lilla samhället Kolligram utanför staden Gopalganj. Kampanjplatsen låg i ett område där både muslimer, hinduer och kristna bodde. För att komma till området måste vi varje dag korsa en mindre flod på en liten båt som packades med folk så till de grader att jag vid flera tillfällen sände ett diskret tack till Gud över att vi inte sjönk eller slog runt!  Redan från första kvällen när vi tog oss över så förstod vi att många på den lilla båten var på väg just till våra möten.

Första kvällsmötet började med att ca 600 personer var samlade, men medan jag predikade fortsatte folk att strömma in på platsen. Redan från allra första början var det en hunger och förväntan i luften. Och resultatet blev därefter – många hundra sprang ivrigt fram för att be frälsningsbönen till Jesus och flera kunde vittna om kraft som gick igenom deras kroppar till fullständigt helande när vi bad! Så här fortsatte det dag efter dag och skaran med åhörare växte stadigt.

På dagarna hade vi underbara seminarier med teamet som var med och arbetade med kampanjen och lokala ledare. Från dessa stunder har jag många fina minnen. Bland annat från dagen då vi koncentrerade undervisningen på den helige Ande. Det visade sig att flera av ledarna aldrig hade fått undervisning om andedopet. Jag undervisade då enkelt och konkret om den personliga eld som Herren vill ge oss var och en och sedan betjänade vi alla tre med förbön. Ett underbart bönebrus bröt ut och flera började att be i nya tungor. En av dem började trevande att sjunga och sedan porlade en ny sång på andens språk fram!

En annan förmiddag då jag precis undervisat om levande tro så kommer en av tolkarna fram till mig och berättar att många människor i området var mycket oroliga. Tydligen hade det utfärdats en mycket hög klass av stormvarning i den södra delen av landet. Och troligen skulle ovädret mycket snabbt förflytta sig upp över det område där vi hade kampanjen. Jag hade redan tidigare under seminariet, registrerat att snabba vindbyar tagit tag i tältduken vid upprepade tillfällen och att allt fler gråa moln samlats på den annars klarblå himlen. NU behövdes levande tro! Jag förklarade läget kort för alla och sa att nu måste vi be i tro till den Jesus som stillade stormen. Vilken bön det blev! Den kvällen hade vi stjärnklar himmel och inte en vindpust på vår sida om floden, medan det var regn, vind och åska på den andra – tack Jesus!


Trots att vi även konkurrerade med en Hindu-festival bara några kvarter bort, fortsatte såväl hinduer som muslimer att komma på våra möten. Och ryktena om vad Jesus gjorde spreds allt mer. För var dag som gick hade vi allt fler spontana husmöten och bad för människor vart vi gick.  Vid ett tillfälle skulle jag och Björn-Åke Hulth be för en sjuk kvinna i ett hem strax innan kvällsmötet medan Carl-Olof skulle ta sig över floden i förväg. När vi väl kommit på plats insåg vi att det inte kunde vara endast en familj där. Säkert 35 personer var samlade och de sjöng och bad tillsammans. När vi lite förvånade frågade vem det var som var sjuk och behövde förbön, så räckte samtliga upp handen! Det blev nu endast tid för turbobön! Jag undervisade på 30 sekunder om Jesu närvaro genom den helige Ande och Jesu verk på korset. Därefter ledde jag de församlade i en bön medan Björn-Åke rusade runt och lade händerna på så många han kom åt – alla de blev helade momentant.

De sista kvällarna lossnade det ordentligt och när inbjudan till frälsning gavs blev den öppna platsen framför scenen genast fylld av folk som under tårar och glädje bad ut av hela sitt hjärta till den Gud som kommit för att frälsa. En kväll då Björn-Åke vittnade och Carl-Olov hade predikat kom en kvinna upp och gav ett härligt vittnesbörd. Hon var en muslimsk kvinna som suttit längst fram, tre möten i rad. Varje kväll vid förbönen hade vi sett henne pröva sin skadade armbåge och värkande arm, men smärtan var kvar. Nu stod hon på scenen och berättade att hon kommit på mötena för att se vad de kristnas Jesus verkligen gick för. Nu vittnade hon frimodigt inför allt folket - Gud Jesus har gjort mig frisk!
Och det var verkligen många som kunde vittna om helande. Döva öron öppnades, tumörer försvann, lama började gå, blockeringar i luftvägar släppte, svagsynta fick full syn mm, mm.

En av kvällarna får jag på väg över floden syn på en man i en träbåt som han stakar längs med stranden. Han står där reslig, och stolt, med endast ett höftskynke på kroppen och några hinduiska amuletter runt halsen. För ett ögonblick möts våra blickar och han ger mig ett nyfiket leende. Jag undrar om han anade vad som skulle komma denna kväll.  Jag ser när han mitt under mötets gång kommer in och går fram, sätter sig på första raden och lyssnar uppmärksamt. Hans hand går upp som ett tecken inför Gud att han vill säga ja till Jesus, och han går med målmedvetenhet fram för att be med i frälsningsbönen. När det är klart ser han upp och jag söker honom med blicken. När vi ser på varandra så ler vi båda två och jag ger honom en igenkännande nick. Det var allt. Men främlingen med alla avgudabilder runt sin hals hade blivit min broder. Denna vecka i Koligram fick vi mer 1900 nya bröder och systrar som slöts till Guds familj genom sin tro och bekännelse till Jesus Kristus!

Tack för era förböner och trofasta givande som gjort denna kampanj möjlig,

Jonas Andersson