Vi sitter hopträngda på ett motorcykelflak på väg mot kampanjplatsen. Jag sitter och pratar med vår tolk, som berättar hur svårt människor har det som lever här, och jag slås av den totala kontrasten mot hurw strålande vacker omgivningen är. Vi susar förbi scen efter scen av underbar natur, stora öppna fält fyllda med vatten och stora ståtliga träd. Den bengaliska solens strålar lyser så att allt liksom skimrar. Men det är inte naturen som fångar mitt hjärta. Det är alla vackra människor längs vägen. Barnen som vinkande springer efter oss tills vi kommer utom synhåll. Kvinnor med småbarn. Gamla seniga män med till synes alltför tunga lass. Unga grabbar på cyklar. Det är för dessa människors skull vi är här. Vi har åkt bil, tåg, jetplan, minibuss, propellerplan, minibuss igen, flodbåt och slutligen motorcykel för att predika evangelium till dessa människor vi nu skumpar förbi. Vi är i Mongla för att ge dem Jesus.

 

Det var ingen stor skara samlad första kvällen. Hela mötet kändes trögt, men kunde vi känna ett visst motstånd första mötet, så fick vi vårt genombrott nästa kväll. Det hällregnade på förmiddagen och vi fick problem med generatorn som gjorde att Reine fick predika utan mikrofon i ljuset från fotogenlampor. Innan mötet började hade det varit så lite folk att våra lokala medarbetare velat avblåsa mötet. Men när vi gått ut på gatorna och bjudit in människor, droppade det in mer och mer folk under det att lovsångsteamet körde på för full hals utan ström. Och det blev betydligt mer folk än föregående kväll. Med facit i hand, några timmar senare höll vi alla med om att det hade varit ett riktigt bra möte, och vi var tacksamma att vi trotsat omständigheterna.

 

 

Torsdagen, den tredje kampanjdagen, var dagen då jag skulle kasta mig ut i det okända och pröva vingarna. Jag har förut predikat ett fåtal tillfällen i Sverige, och jag har inte mycket till självförtroende på området. Efter mycket fjärilar i magen och mer eller mindre panik hela dagen, står jag plötsligt framför 800 bengaler och ska predika. Varken belysningen eller mikrofonen fungerade under första halvan av predikan, men över hela fältet satt människor knäpptysta i mörkret och lyssnade på en ung tjej från Sverige som fick skrika för att höras. Mot slutet var det nära att jag började gråta. De måste få tag på Jesus! Åh, vad jag önskade att de skulle förstå det. Precis när jag skulle göra inbjudan var jag jättenervös att ingen skulle gensvara. Tänk om de inte har förstått budskapet! Men när jag med gråten i halsen bad dem som ville ta emot Jesus att räcka upp en hand, var det massor av händer som flög upp i luften. De kom fram och många stod med tårar i ögonen medan de bad Jesus förlåta deras synder och tackade för att de hade blivit Guds barn. Tänk att det fungerar! Tänk att jag kan göra det här och Gud står med mig! Tänk att Gud väljer att använda lilla mig. Jag har fortfarande svårt att ta in det. Det var en speciell känsla att åka hem till hotellet och lägga sig den kvällen.

 

 

Resten av kampanjen var fantastisk. Från och med andra dagen undervisade vi varje förmiddag på församlingsplanteringsskolan. Mikael Alsholm gjorde ett fantastiskt jobb flera dagar i rad och både Anna och Jenny delade sina vittnesbörd och undervisade om rättfärdigheten i Kristus. Vi fick även tillfälle att be och profetera över eleverna. På kvällarna fortsatte vi att bjuda in människor från gatorna, och antalet människor på mötena växte mer och mer. Vi fick vara med och leda över 1700 personer till Jesus och många blev friska från alla möjliga sjukdomar och smärtor. När vi skulle åka hem var det svårt att slita sig från alla tacksamma och gråtande människor. Jag kommer aldrig glömma veckan då Jesus kom till Mongla.

 

 Av Lina Widell