Med på resan förutom mig och Kimmo var också tre härliga Norrmän: Johnny Pettersen, Svein Egil Fikstvedt och Espen Marius Jenssen. Efter 34 timmars oavbruten restid kom vi till slut fram till det bortglömda distriktet: Khushab, i nordvästra Pakistan. Bara ytterliggare några timmars resa och vi hade kommit till Afghanistan och staden Kabul. I Khushab ösregnade det och var bara 7-8 grader varmt. När vi huttrande kröp ned i de provisoriska sängarna, i en gammal skolsal utan fönster i gluggarna, stod röken ur våra munnar. Hela platsen förvandlades till en gyttjeåker som vattenbufflar och geter vältrade sig i och kampanjen i Khushab kändes nästan helt omöjlig att genomföra. Kylan höll i sig under de tre första dagarna och detta gjorde att människor ville inte gå på

möte. Men ett 500 tal kom ändå till mötena och de fick direkt ”utdelning” för det. Det ”omöjliga” skedde nämligen i Khushab. Sällan har vi fått skåda så många kraftfulla mirakler ske så fort, och i så stor utbredning som i Khushab!

”Omöjliga” Khushab!
Redan första kvällen står en tidigare dövstum pojke och ropar högt till sina, av lycka, gråtande familje-medlemmar! En lam kvinna reser sig plötsligt upp från båren hon blivit buren på de senaste åren och kan gå hem med den under armen! Kryckor lämnades kvar som bevis material hos den lokale pastorn. En spetälsk kvinna berättar under jubel att alla ruttna angrepp på armarna är borta! Flera vittnade om att demoner lämnat dem efter åratal av bundenhet. En man som blev biten av en orm som tonåring och haft ont i benen sedan dess i 20 år blev frisk redan under pålysningarna! En stor svulst under foten försvann under första sången hos en annan! En pappa visar glatt fram sin helade dotter. Hon födes med ett deformerat huvud där bakhuvudet hade förstorats och stod ut i nacken på henne. Men nu blev hon helt fin! Minst fem dövstumma fick hörsel och talförmåga under kampanjen. Själv tyckte jag att det var mycket givande att som okvalificerad talpedagog hålla små snabbkurser och lära barn och vuxna som inte kunnat tala, att säga: -Halleluja, Jesus är Herre….. på ren svenska!
Samanlagt var det 77 personer som under kampanjen vittnade om att ett mirakel hade skett i deras kroppar! Ryktena spred sig självklart fort till kringliggande landsbyar och man bar dit människor på sina egna ryggar till mötena. Blinda leddes dit av ledsagare, överallt på marken fanns handikappade barn med kramper och olika problem. Till slut kom också solen fram och skaran fördubblades till över 2000 människor den sista dagen.

Det bästa var ändå alla som omvände sig och sökte frälsning i namnet Jesus Kristus. Flera var muslimer. Johnny Pettersen predikade ett kraftfullt och tydligt evangelium om Jesus. Gud använde honom på ett mycket mäktigt sätt. När kallelsen gick ut om att ta emot Jesus och omvända sig från ett liv i synd, kunde man tydligt se hur de frälsningssökande gjorde personliga avgörelser och beslutade sig för att komma fram, en efter en…Drygt 900 personer fyllde i sina namn och adresser på våra uppföljningskort och ”slussades” genast in i uppföljningsarbetet med där tillhörande församlingsplanteringar. Vi hoppas nu och tror att det kan bli minst 5 nya församlingar i Khushab!
En lokal präst i en anglikansk kyrka i Khushab uttryckte om och om igen att det aldrig hade varit sådana möten i det här området.

Rickard i trafikolycka
Jag och min vän, Kimmo Frondelius reste efter första kvällens möte i Khushab till närmaste marknadsplats. Vi skulle köpa ett par el-element till de genomfrusna skolsalarna vi sov i. Plötsligt fick vi till vår förfäran uppleva hur minibussen vi färdades i, sladdar till och kraschade rakt in i ett stort betongfundament. Handlöst kastades vi framåt i minibussen, samtidigt som bussen voltade över hindret och blev liggandes på sida vid vägen. Efter en stund återfann vi medvetandet och kom till slut omtöcknade, med Pakistaniers hjälp ut ur bilvraket. Chauffören skrek och höll sig för sin axel medan en lokal pastor blödde kraftigt från armen. Allt snurrade runt efter flera slag mot huvudet och hela kropp värkte av smärta. Två av mina revben var brutna och alla hade blåmärken, skärskador och svullnader efter att nästan varje led verkar ha tvingats i fel riktning och stukats. Det som jag i 14 års resetjänst sett på som nästan omöjligt, att förolyckas och omkomma, blev en påtagbar verklighet för mig när jag sjönk ihop vid vägkanten. Många tankar gick genom huvudet…men låt mig få uttrycka följande: -Käre vän och medarbetare till missionen. Jag är mycket tacksam till Gud och Hans nåd som gör att vi månad efter månad, år efter år, kan få skicka våra rapporter till Dig om allt det underbara som Gud gör! Just Du är oerhört viktig och värdefull för missionsarbetet. Gå ut mission är nämligen ett samarbete av många olika människors gemensamma ansträngningar och uppoffringar för att nå fram till vårt mål. Alla ställer vi, år efter år, upp i ett gemensamt arbete för att vinna så många som möjligt för vår Herre och frälsare – Jesus Kristus!

Jag är glad för att jag lever och vädjar personligen om förbön för de dagar som ligger framför. Så många som möjligt skall bli vunna för kung Jesus….amen.