I April var riksevangelist Carl-Olov Hultby med på Gå ut missions kampanj i Pakistan och utöver det att han predikade på kampanjen höll han även inspirerande seminarier för de pakistanska pastorerna om evangelisation. Här ger Carl-Olov en reflektion över hur han upplever själva kampanj arbetet som Gå ut mission driver.

Av Carl-Olov Hultby

Jag har ju fått Gå ut missions nyhetsbrev i många år och därför var det så intressant att få se arbetet från insidan, som en medarbetare. Jag trivdes och kände mig privilegierad att få vara med i det sammanhanget. Två saker slår mig direkt när jag tänker på kampanjen i Pakistan.

1) Evangeliet om Jesus går in även i denna miljö, där evangelium inte är känt. Det upplevdes som att jag talade om en gammal vän till dem, trots att budskapet var nytt för dem.

2) Det var så tacksamt att predika! Glada ansikten under tiden man predikar och gång på gång applåder under det att man ger andliga sanningar. Jesus budskapet fungerade så lätt där nere! Men det var också ett kampmoment. Protester från fundamentalister och störningar i mötet i form av demoniska manifestationer. Som läsare av brevena kan man ju fråga sig om det är verkliga omvändelser som sker i dessa kampanjer?

Mitt svar är: -Ja! Jag såg ju ansiktena på människorna som stod vid överlåtelse platsen. Jag såg deras beslutsamhet och glädje. Det var ju äkta. Jag fick tydliga bevis på detta. Dels var de ivriga att få tag i omvändelsekorten där man antecknar namn och adresser. Dels vittnade några samma kväll med en tydlig Jesusbekännelse... men, det tydligaste tecknet var när vi besökte nyplanterade församlingar med nyomvända människor från en tidigare kampanj. Då såg jag att de var ju med där.

Som svensk evangelist var det roligt att få respons av flera hundra människor på en enda frälsningsinbjudan. Och det var intressant med de andliga manifestationerna.

En av våra inbjudningar förstärktes av att en man fick en syn i mötet där han såg en stor hand som vädjade till honom att om att komma fram.
Det var härligt att se mixen av människor som tog emot Jesus. Kvinnor, män, unga och gamla. Gripande också att se entusiasmen när de fick den första vägledningen i hur de skulle gå vidare i sin tro.

En reflektion som jag gjorde ang. mötets puls var att trots den medryckande atmosfären, från början till slut med intensiv publikkontakt och häftig musik,
kändes det tydligt att de väntade på själva predikan! Det blev jubel när en predikant steg fram för att predika.

Vi kände att människorna vi predikade för får kämpa hårt i sina liv med en kravfull Gudsbild och därtill fattigdomen. Därför var det en fröjd att få presentera en god Gud som älskar, stöttar, erbjuder frälsning och helar. Från helande vittnesbörden minns jag spontant främst kvinnan som varit besatt i 24 år och som nu med ett fridfullt ansikte vittnade om Jesus med stor tacksamhet. Men jag förstår också glädjen hos alla dem som inte har råd att gå till läkare och som nu har upplevt en helbrägdagörelse.

Jag är imponerad av dem som driver kampanjarbetet i Pakistan. Vilken hängivenhet, organisationsförmåga och uthållighet! Och vilket mod. Det är ju inte helt riskfritt det som de gör.