I februari höll Gå ut mission sin tredje kampanj i Benin. Kampanjen hölls i Koroborou där det onådda folket Bariban lever. Ett muslimskt och hårdbarkat folk som genom många år visat sig vara mycket motståndskraftiga mot evangelium. Men Gå ut missions evangelister Johnny Petersen och Petar Keseljevic från Norge ger här segerrapporter från kampanjen bland Bariban folket.

I början av året fick jag en dag en telefon från Rickard Lundgren. Han ville att jag i februari skulle resa med Gå ut missions evangelist Johnny Pettersen för att hålla en kampanj i Benin. Jag hade läst om Benin en gång tidigare i Gå ut missions nyhetsbrev, men hade ingen aning om hur Afrika är. Johnny och jag har känt varandra sedan 1999 då vi var Rickards elever vid Sarons Dals bibelskola. Trots att vi har haft många fina stunder tillsammans så blev detta första gången vi skulle resa ut i missionen tillsammans.

Vi reste via London och övernattade där. Kontrasterna var stora från att ha promenerat i en av världens handelsmetropoler, till att landa på flygplatsen i Benins huvudstad Cotonou. Benin är bland världens 10 fattigaste länder. Det är voodooreligionens centrum. Värmen slog oss rätt i ansiktet, och när vi hade kommit nedför flygtrappan var vi redan svettiga i pannan! Tullen ville att vi skulle betala extra för att komma igenom och när vi vägrade så tog de Johnnys pass. Men efter några befallningar från Johnny kunde vi glatt resa vidare! Vi fick möta vår kontakt Claude Sossa och en av Gå ut missions svenska medarbetare Jonathan Olsson som också var en del av vårt team. Vi kördes norrut i en liten trång bil till onådda områden där det var lite eller inga kristna församlingar. Sju timmar senare kom vi till staden Parakou där vår bas skulle vara, och här var det ännu varmare, halleluja. Tänk på de gamla missionärerna som inte hade aircondition, de klarade allt i Kristus som gav dem styrka.

Johnny och Jonathan gick direkt till en kyrka för att undervisa medan jag skulle till två mindre församlingar i utkanten av staden. Jag kom fram till en jordhydda med plåttak. Denna kyrka var 3 x 6m. Det luktade sur svett och det var väldigt varmt där inne. Trettio människor satt där inne. De sjöng, klappade och dansade till Herren på ett sätt som hade gjort även den mest karismatiska församling i Norge blyg! Jag skall säga dig att det var liv och glädje i den hyddan ute i Afrikas djungel. När jag delade Guds Ord med dem var de mycket hungriga och lyssnade noga. Den andra församlingen jag besökte bestod av fattigare människor från olika områden. När jag skulle be för dem och betjäna dem kunde jag känna att Herren arbetade intensivt på mina tankar. Herren ser till människors hjärtan men vi ser lätt till det yttre. Jag kunde lätt tycka synd om dem och mera tamt be för dem utifrån det västliga humanistiska synsättet. Men när jag betjänade var och en upplevde jag att deras behov och livssituation egentligen hade många likheter med det som vi i Norden kämpar med.

Sedan brakade kampanjen loss i ett område där det onådda folket Bariban höll till. Först visades Jesusfilmen och det drog människor till vår mötesplats. Det kom ungefär 300 personer varje kväll. Den första kvällen kom två av stammens hövdingar på mötet och folket visade stor respekt för dem. Johnny predikade och proklamerade Guds rike, evangeliet om Jesus. Först var det ingen som ville ta emot budskapet och ge sina liv till Jesus. Johnny ropade ut: -Finns det verkligen ingen här som behöver bli räddad? Då kom stamhövdingarna fram, och bakom dem följde cirka 100 människor! De och hövdingarna ville verkligen ge sina liv till Jesus! Så var det bön om helande och mirakler. Folk räckte upp händerna och ville vittna om det som hade skett med dem. Magsmärtor, nacksmärtor och andra smärtor försvann. Hur skulle man ha gett Gud äran för det i en kyrka i västvärlden? En man var helt stupfull när vi såg honom komma till mötet. Han stod och hängde med armarna runt en stolpe för att hålla sig upprätt. Men även han kom fram för att vittna om att Gud gjort honom nykter och hur han kände att han hade blivit fri från alkoholen och att han aldrig skulle dricka igen. Han böjde knä på podiet och gav Gud äran innan han gick ned. Herren gjorde många andra under också.

Nästa kväll predikade Johnny mycket tydligt och klart om att stora saker stod på spel: liv eller död. Folk strömmade fram för att ta emot Herren. Precis när han var färdig med att leda dem i en gemensam bön om frälsning, öppnade himmelen sig och regnet forsade ned! Vi kunde inte be för sjuka eller framföra helandevittnesbörd, det är mycket ovanligt med sådana regnskurar i torkperioden. Någon ville kanske inte att vi skulle ha frälsningsmöten? När tredje dagen kom hade vi alla insjuknat i diare och kräkningar. Johnny var så sjuk att han fick stanna hemma och jag skulle hålla kvällsmötet. Det var en stor upplevelse. Mina ben skakade av spänning och rädsla medan jag ropade till Gud om hjälp, styrka, visdom och ett ord från himmelen. Jag kände mig redo för att ge det där regnet från kvällen innan en riktig revansch. Herrens eld och frimodighet kom över mig när jag gick upp på scenen och ropade ut till folket: ”den som har öron, lyssna noga nu”. Jag proklamerade Guds dom över synden i människors liv, Jesu seger över döden genom Hans uppståndelse, Jesu triumf över Satan, försoning med Gud och Hans namn Jesus, som är över alla andra namn. Därefter inbjöds människorna att ge sin respons till budskapet och folk strömmade även den här kvällen fram. Jag bad vår himmelske Far om att återigen härliggöra sonen och namnet över alla namn; Jesus, genom att hela de sjuka. Det var många som blev helade, vi hann inte ens låta alla vittna om sina under. Det var alltifrån magsmärtor, inflammation i munhålan, till en förlamad hand. Det var en obeskrivlig, positiv upplevelse att få vara ett redskap till Guds ära den här kvällen. Allt är av Hans nåd, i oss själva kan vi ingenting.

Petar Keseljevic